Okej. Mars är slut och MYCKET har hänt. För mycket för att få ner allt i ett månadsbrev. Men jag ska göra så gott jag kan.
Den åttonde mars firas som bekant internationella kvinnodagen, och med det i åtanke ordnades en dag for bara tjejer på Mfilou. Syftet var, är, att locka fler tjejer till Gothia och på planeringen stod teater, fotboll och Ndzango (ett spel som liknar sten-sax-påse fast man spelar det med fötterna). Vi hade bjudit in tjejer från två skolor – massa barn och väldigt kul.
Vi har äntligen satt igång med matcher! Den 13 mars var det avspark, efter tre månaders täning och väntan. Än så länge är det bara matcher mellan klasserna på varje anläggning, men det är tillräckligt för både barnen och oss ledare. Jag delar ansvaret för 14-åringarna på Mfilou, och vår första utmaning blev 13-åringarna på samma ställe. Mycket prestige alltså. Matchen slutade 4-0 till vår favör efter 60 minuter av vilja, skönlir och fina mål. Det bådade gott inför returmatchen. Men ack vad vi bedrog oss. Våra yngre vänner tog sig i kragen och spelade hem matchen med 1-0; segerns sötma varade inte länge och efter matchen var barnen både arga och besvikna. Med all rätt ska sägas, vem vill förlora mot sina småsyskon?
Den 30 mars – 1 april hölls det årliga lägret för alla kaptener från Gothias tre anläggningar. I varje åldersklass hittar man en kapten och en vicekapten, som tillsammans delar på olika ansvarsområden i laget. Många barn ser det som en ära att få vara kapten, med all rätt, och för att riktigt belysa kaptenernas betydelse har man varje år en ”formation des capitaines”. I år begav vi oss (21 barn och sju ledare) till Djiri, ett litet samhälle norr om Brazzaville. Vi bodde pa en katolsk skola, omgivna av ett kongolesiskt landsskap utan dess like. Vi ockuperade två klassrum, maten gjordes på en eld precis utanfor rummen och tvättade sig gjorde man i ett litet vattendrag inte långt därifrån. På många sätt är det långt ifrån mina svenska fotbollsläger, min svenska verklighet. Och på andra sätt är det precis som att vara hemma. Det är samma uppsluppna gladje, samma känsla av att höra till och samma känsla av att det inte finns något bättre än fotboll. Dagarna fylldes av seminarium (Gothias tio ledstjärnor, rôle des capitaines, Jesus som förebild och vikten av att skydda vår miljö som några exempel), fotboll, lekar, mat och vila.
Dessutom hann vi besöka en annan fotbollsskola som ligger i just Djiri – ”Rêve de gosse”. Med finansiell hjälp fran en kongolesisk minister har man byggt upp en internatskola mitt i ingenstans, och där bor barn som sysslar med fotboll, handboll, basket, judo. Det var lite märkligt att besöka en skola där så mycket höll så hög standard – fotbollsplanen, matsalen, omklädningsrummen och skolans egna lilla cybercafé. Det var långt ifrån det Kongo vi vanligtvis lever i.
Hur som helst. Lägret var fantastisk kul och barnen är helt underbara. Att få vara en del av Gothia, en del av fotbollsprojektet i Kongo, är lycka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, men att få lira boll med barnen här nere slår det mesta.
// Fotbollsvolontärerna genom Elin
