Fem månader har gått snabbt, dagen D närmar sig allt mer och vi känner att vi inte vill lämna Kongo redan. Det är nu vi börjar fungera på riktigt, vi vet vad som förväntas av oss på träningarna, vilken buss vi ska ta vart, vilken spelare som verkligen har ont eller som bara gnäller för att han är trött. Alla dessa småsaker som gör att man känner sig hemma på en plats känner vi till här nu. Men i detta månadsbrev kommer jag inte vara melankolisk och klaga över hur kort tid vi har kvar. Utan jag tänkte berätta om några händelser den senaste månaden som jag kommer komma ihåg även när jag sitter och huttrar hemma i kalla Sverige.

Samling inför träning

I början av februari har vi haft val av kapten i varje klass. Detta är något som spelarna själva röstar på och de flesta ser det som en stor ära att få vara kapten även om det betyder mer ansvar. Kaptenen tar hand om uppvärmning, samlingar och andra små ansvarsområden.
När vi då frågade vilka som kunde tänka sig att vara kapten denna säsong räcker nästan alla spelare upp handen och ropar, ”JAG, JAG!”. Kaos utbröt och vi fick lugna ner alla för att sedan göra om samma procedur. Till slut fick vi 4 nominerade som alla kunde tänka sig ha som kapten. Så var det dags for röstningarna och samma sak händer igen. Här är det inte så att man sitter tyst och räcker upp handen när man röstar, utan man skrek ut namnet på den man ville ha som kapten. Vi fick ta om det flera gånger innan vi fick tillräcklig ordning så vi kunde utse en kapten och en assisterande.

Att barnen har gillar spela fotboll är det inget tvivel på, men i vissa fall kan de vara väldigt lata. Vi har haft kondition som tema under januari månad och nu i februari har vi arbetat mycket med teknikövningar. Men så fort det blir en övning där det blir lite jobbigare är det någon som kommer fram och klagar på att han har ont i foten eller någon annanstans och kan inte vara med på övningen. De frågar efter ether eller något annat som man kan behandla med. Då brukar jag fråga om det gör så ont att han inte kan fortsatta träningen. Ofta blir svaret att han bara behöver lite behandling och kanske vila några minuter så går det bra sen. Men när jag sen säger att om du inte ens kan göra en enkel teknikövning för att det gör så ont, hur ska du då kunna vara med när vi spelar match i slutet av träningen. Helt plötsligt brukar det onda gå över och de kan fortsatta vara med på hela träningen. Fantastiskt vilken helande kraft jag har i mitt tal. (?)

I mars fortsätter vi träningarna som liksom i februari ha en inriktning på teknik. Vi har även valt att jobba mycket med positionsspel. Detta är något som vi såg redan i somras när de spelade på Gothia och även mycket här under matcherna vi har haft. De har väldigt bra teknik, men att veta sin roll i laget och respektera den fungerar inte lika bra. Så vi försöker i teknikträningen lägga in moment som: Vad gör du när du slagit den passningen och till vem ska du spela? Det är kul att se hur de tar till sig det vi går igenom även om vissa saker kommer ta längre tid att få in än andra.

I slutet av mars kommer vi även att börja spela matcher mot andra lag, det blir roligt att se vad grabbarna går för när det börjar gälla någonting.

Halsningar fotbollsvolontärerna genom Simon