Äntligen! Äntligen har träningarna satt igång på allvar, äntligen känns det som att man gör det man kom hit för att göra. Den nionde januari hölls den första träningen for året, och sen dess är det i princip full aktivitet på alla anläggningar. Jag tillbringar tre dagar i veckan på Mfilou medan Simon är på Thomas Sankara lika många gånger. Två gånger i veckan är jag på Mansimou, och två gånger i veckan hittar man Simon på Mfilou. Och det känns som att det är först nu vårt arbete sätter i gång på riktigt. Man kommer till samma lag varje eftermiddag, man lär sig namnen på barnen. Kommer underfund med vad de behöver träna på, och vad de redan behärskar.

Träning på Mfilou

Fotbollstraning pa Mfilou

I början av året är det, precis som i Sverige, lite mer betoning på löpning och styrka. Och precis som hemma är det inte barnens favoritsysselsättning. Det suckas, gnälls och diskuteras när de får höra vad som står på programmet. Men när träningen väl sätter igång är allt det som bortblåst och de springer tills de stupar. Och det är ändå inte dåligt, för här springer man inte i 5 plusgrader och lätt regn, utan i 35 grader under en stekande sol. Lägg där till att många barn kommer direkt från skolan utan ett riktigt mål mat i magen, och man kan inte låta bli att imponeras av deras träningsvilja.
Aktiviteterna har alltså dragit igång på allvar, och på både Mfilou och Thomas Sankara är det mer barn nu än tidigare. Däremot är det fortfarande många barn som inte dyker upp Mansimou. Förra måndagen höll jag i en träning med fyra små lirare, och då är det svårt att få till en bra träning. Förhoppningsvis dyker fler upp allt eftersom – igår var där 14 stycken. Och vilken träning sen! Uppvärmning, teknik, lite löpning och styrka. Och så avslutades det med spontandans, i vilken till och med en stelbent svenska rycktes med.

Glada fotbollsspelare

Spontandans på Mansimou

Att det är just Mansimou som lider av lågt deltagande gör lite extra ont. Inte bara för att planen där är klart bäst, och inte heller för att Mansimou ligger så vackert jämte Kongofloden, utan mest för att spelarna där är smått underbara. Det finns några som varit med länge nu, och det märks att de tar ett stort ansvar. När jag villar bort mig i franska fotbollstermer är det någon som ser till att jag blir förstådd, när minstingarna tappar koncentrationen visar de äldsta hur det ska göras och när jag sitter på kontoret i väntan på att träningen ska börja kommer det alltid någon och gör mig sällskap. Fotbollsskolan har som bekant tio ledstjarnor som barnen och ledarna ska gå efter, och på Mansimou är det ingen tvekan om att spelarna anammat dem.
Januari innebär inte bara ett nytt fotbollsår, utan också inskrivningar för gamla och nya spelare. Och för oss fotbollsvolontärer innebär det pappersarbete. Galet mycket pappersarbete. Det är dokument som ska fyllas i, foton som ska finnas och födelseattest som ska stämma. Det är inte ett jätteroligt arbete, men det är trots allt skönt att fylla förmiddagarna på kontoret med något annat än ingenting.
Vi mår alltså bra har, och vi försöker ta vara på tiden sa mycket det går. Vi hoppas att allt är lika bra hemma i Sverige, trots vinter, snö och kyla!

Fotbollsvolontärerna, genom Elin