Jag vaknar klockan fem, av kvarterets tupp och av min familj som förbereder sig för ännu en dag. Det är fortfarande mörkt ute och om fem minuter kommer mitt alarm ringa, och jag ska (tillsammans med Simon) ge mig ut på Brazzavilles gator för en joggingtur. Japp, så är det här – vill man ut och motionera skall det göras innan halv sex. Fyrtio minuter senare är jag tillbaka, hämtar vatten ur brunnen, duschar, äter och åker iväg till vårt kontor. Tolv är det lunch, mellan tre och fyra börjar träningen, sex åker jag hem, sju är jag där, äter och somnar. Och jag inser att en vardag börjar ta form. Om man någonsin kan kalla livet i Kongo för en vardag, när ingen dag någonsin är den andra lik.
Alla spelare utanför klubbhuset
Det är små saker som gör den ena dagen annorlunda än den andra. Det kan vara att man får plantera träd efter en träning. Eller att man tvingas stånga sig blodig för att komma på bussen till Mfilou. Att man sitter i en taxi där chauffören plötsligt kommer på att han måste tanka, och det visar sig att bensinmacken bara har en fungerande pump med tio väntande bilar, i ett slags organiserat kaos som man aldrig kommer att förstå, och man får vänta tjugo minuter innan han är klar men det gör ingenting alls. Eller att man fyller år och ens kongolesiska familj kommer med frukost på sängen, sjungandes ja må hon leva och joyeux anniversaire.
Eller varje gång man håller i en träning, och man inser att det antagligen aldrig går att komma dit utan en reservplan eller två. Och hur det för mig, en svenska med släng av kontrollbehov och en smula prestationsångest, kändes omöjligt till en början. Hur ska man kunna hålla en träning som börjar med sju små lirare och slutar med två elvamannalag? Men så går det ett tag – man hittar knep för att underlätta träningarna, man får råd av de andra ledarna, franskan blir bättre – och jag inser att det som var mitt Everest, inte är mer än en liten kulle nu. Att jag kommer klara det här också, och att det är det här som är hela grejen – utmaningarna jag ställs inför varje dag, kulturkrockarna som blir lite lättare att hantera ju längre tiden går och alla möten med andra människor som för alltid kommer etsa sig fast i minnet. Och när jag efter en träning på Mfilou sätter mig på en buss i skymningen, inser jag att jag inte vill byta plats med någon annan i hela världen.
Volontär som domare
De senaste veckorna har vi alltså satt igång med vårt arbete på riktigt, och vi har alla fått varsin anläggning tilldelad oss. Simon håller för det mesta till på Tomas Sankara, Louise ska träna barnen på Mansimou och jag tillbringar fyra dagar i veckan på Mfilou. Träningarna är snart slut för i år, och de senaste veckorna har det varit inskrivning för nya och gamla barn på de tre anläggninarna. På lördag (28/11) skall alla nya över 14 år vara med på en testmatch, och med start i nästa vecka får alla barn lov fram till januari. I samband med ledigheten planerar vi volontärer en resa norrut, till regnskog och djungelliv. Och fast det ska bli kul och spännande att komma ifrån Brazzaville ett tag, kan man inte annat än längta till det nya årets start. För det är fotbollen vi är här för, och det är i mötet med barnen man förstår varför man tillbringar sju månader i Kongo, långt borta från både familj och vänner.
// Fotbollsvolontärerna genom Elin
