Nu har vi varit i Brazzaville i två månader och trots att man ibland kan bli väldigt trött på oordningen, elavbrotten och diarrén (för att inte tala om vägarna), så är jag fantastiskt tacksam över att få vara här. Som volontär får jag den stora förmånen att vara en del i ett arbete som faktiskt gör skillnad.
Igår när jag och en av mina kollegor, coach Zico, var på väg hem från träningen på Mansimou så började vi prata om kriget och om hur Gothia projektet startade. Han berättade om sina upplevelser och om hur han som 19-åring, tvingades se och vara med om saker som ingen människa ska behöva uppleva. Det är en konstig känsla att höra någon berätta om att den bro som man just gått över var en av dom värsta platserna under kriget. – ”Det låg kroppar överallt här”, säger Zico och pekar.
Under kriget var Brazzaville uppdelat i två läger, de norra stadsdelarna och de södra. Hatet och misstänksamheten mellan folk från de olika delarna växte under kriget. Zico berättar att det under många år efter krigets slut fanns, och till viss del fortfarande finns, en ovilja och en rädsla att åka över ”gränserna”.
Ett av skälen till varför man startade fotbollsskolan var just för att dessa gränser skulle suddas ut och att såren från kriget långsamt skulle kunna läkas. Zico berättar att man hade stora problem i början eftersom föräldrarna till barn från t.ex. Tomas Sankara, som ligger i norr, vägrade låta sina barn åka med till matcher som spelades på Mansimou, som ligger i söder och tvärtom. Det låg mycket spänningar under ytan och barn från olika områden löste (Coach Zico)
ofta konflikter på planen genom att slåss. Men sakta sakta började
saker förändras och barnen fick vänner från alla delar av staden och märkte att ”de är ju schyssta fast de kommer från Tomas Sankara”. – ”Det här är det bästa jag har gjort i mitt liv”, säger Zico. ”Jag märker inte bara en förändring hos barnen utan också från deras föräldrar. Det ger mig hopp om att människor kan förändras och att vi kan bygga upp vårt land igen. Ibland blir man frustrerad av att det inte går snabbare men med Guds hjälp så tror jag att det ska gå.” När han hoppat av bussen snurrar tankarna i huvudet. Jag känner djup tacksamhet över att jag få lära känna människor som Zico och dom andra tränarna på Gothia som jobbar stenhårt för en bättre framtid för barnen och ungdomarna. Och det känns som en stor nåd att få vara en del i detta arbete. Vad gör det då om det inte finns någon el eller rinnande vatten?
Det har hänt mycket här den senaste tiden. Träningarna rullar på och vi volontärer har nu jobbat på alla tre av våra anläggningar. Dom har alla sin charm men också problem så det känns spännande att se hur vi kan utveckla och förbättra verksamheten.
I oktober kom Tomas Hammar (Svenska Missionskyrkan och Gothia Cups projektledare för Gothia Brazzaville) hit för att dels se över verksamheten och dels påbörja planeringen för en liknande fotbollsskola i Kongo-Kinshasa. Tanken på att skolan kan komma att spridas till andra länder känns både spännande och roligt.
En dryg vecka senare kom även Roger Andersson (marknadansvarig på Gothia Cup) och Pär Johansson (från företaget ydemeR) hit för att tillsammans med Tomas se hur fotbollsskolan på plats fungerar. I Kongo, där titlar är viktiga, kallades dom ”la delegation Suedoise”. För oss volontärer gick dom under namnet ”dom tre goa gubbarna”.
Det var en fröjd att sådär lite på håll få följa deras dagar i Kongo. För Roger Andersson var det första gången i Afrika och som för alla så är första mötet alltid väldigt överväldigande. Alla nya intryck som översköljer en; nya dofter, ljud, smaker och människor.
Roger (som har ett hjärta lika stort som Hisingen) svängde mellan förundran över den stora glädjen som finns här och förskräckelse över den stora fattigdom som dom flesta lever i. – ”Sofia, titta på barnen där borta, den bollen kan dom ju inte spela med. Jag har ju en helt ny boll i bilen, kan jag inte få ge den?” Jag förklarade att det nog inte var så smart att kasta ut en helt ny boll, det skulle bli kalabalik. – ”Du har ju gett massa bollar till CF Gothia. Du får ge den bollen till Doris så delar han ut den.” Roger tittar sorgset på barnen med den utslitna bollen och skakar på huvudet. Han hade gett varje barn i hela Kongo en boll om han hade kunnat. Pär har varit i Afrika flera gånger förr. Man kan fråga om vad som helst så plockar Pär fram det i sin väska: kryddor, ett komplett första hjälpen kit, kex, myggmedel, vätskersättning, you name it. Den 7 oktober åkte dom ”goa gubbarna” hem och det verkar som om dom var mycket nöjda med besöket. Efter två månader känner vi volontärer oss som ganska inbitna Brazzaville-bor och devisen ”folk kommer och folk går men volontärerna består”, stämmer ganska bra. Hoppas att inte hösten är för mörk därhemma och tack för dom böner och tankar ni har för oss här nere.
Många hälsningar från fotbollsvolontärerna
genom Sofia.
