Hej då från volontärerna i Kongo

Åtta helt fantastiska månader i Kongo är över. När jag nu skriver detta sista nyhetsbrev och ska försöka summera tiden som gått sitter jag hemma framför datorn på Borgmästaregatan i Ulricehamn, istället för på ASUdh i Brazzaville. Utanför är himlen grå, träden vajar i vinden och trots att grenarna börjar få grön färg liknar det mer höst än vår för stunden.

Den trettiosexgradiga värmen som vi lämnade bakom oss på Maya Maya känns långt borta. Likaså lukterna, rörelserna på gatorna, alla försäljare, alla tutande gröna taxibilar och all sand. Här hemma är det så tyst och rent. Jag känner en stor tomhet inom mig. Hur kan Kongo redan kännas så långt borta? Samtidigt vet jag att det alltid kommer finnas nära mig, finnas i mig. Jag kommer alltid bära med mig Kongo i hjärta och tanke, varje dag i resten av mitt liv. Det har blivit en del av mig. Men hur ska man beskriva allt det vi varit med om sedan i september månad och sätta ord på den resa vi fått göra? Jag vill så gärna att andra ska förstå, men jag vet inte om det verkligen går. När jag tänker på min period blandas minnena av träningar, familjehäng, beignetluncher i taxibilar, stekheta dagar under afrikanska solen, jobb, jobb och jobb… Men mest tänker jag på alla fina människor jag träffat. Det är alla dessa möten som jag vill att andra också ska få vara en del av.

Emmanuelle, jag kommer aldrig glömma ditt finurliga leende som mötte oss i princip varje dag på Mfilou. Hur du kämpade och slet på planen, hur du trots att du var yngst i laget gav de äldre tjejerna en match, hur du kramade om mig och sa att du älskade mig. Tack för att du finns!

Bergie, en riktig glädjespridare. Tänk att någon kan bli så glad av att se en att den tar en hundrameterslöpning i full fart för att få kasta sig runt ens hals och hälsa en välkommen till ännu en dag på fotbollsskolan. Jag trodde ärligt talat du skulle springa omkull mig, men det hade inte gjort det minsta. Det hade ändå varit det finaste välkomnandet jag kunnat få. Tack för att du förgyllt mina dagar!

Beni, att så mycket godhet, klokhet och omtänksamhet ryms i en så liten kropp är helt otroligt! Sällan har jag mött någon med sådan förståelse och så stort hjärta! Jag kommer aldrig glömma första gången vi pratade och du testade några fraser på engelska och mitt hjärta smälte! Tack för att jag fått förmånen att lära känna dig!

Coach Sylvere, det finns ledare och så finns det fantastiska ledare! Det är sådana som du som gör projektet. Hur det värmer att se någon ge hela sitt hjärta åt barnen och fotbollsskolan är svårt att beskriva. Du är en förebild för mig och alla de andra ledarna på skolan! Jag tror inte du förstår hur mycket du betyder! Tack för du ger av din tid, din kärlek och ditt liv åt Kongos barn!

Divin, Dora och Emmanuel, mina älskade småsyskon! Än en gång skiljs vi åt, men jag vet att vi kommer ses igen! Att barn kan släppa en främling, som kommer långt, långt bort ifrån så nära, med sådan förståelse och öppenhet ger mig hopp för världen. Tack för att ni gjort mig till en del av er familj!

Dessa människor och väldigt många fler är det som gjort min vistelse i Kongo till den fina tid det varit. Jag var nervös inför avresan och över att få komma tillbaka till Kongo som jag lämnade 2009, efter en otrolig resa även då. Jag trodde att min bild av hur det varit förra gången kanske förskönats och att jag skulle bli besviken. Nu är jag istället bara väldigt tacksam och glad över att jag fick chansen att åka igen och att jag tog den. Det var det bästa jag kunde göra och inte en dag har jag ångrat det beslutet. Liksom då är det med stor saknad jag lämnat det land som känns som mitt andra hem och den stora Kongofamilj som jag faktiskt har. Dock vet jag att vi kommer ses igen!

Loin des yeux, mais près du cœur!

Fotbollsvolontärerna, genom Sara